Rudans

Det finns de som påstår att man inte ska träna på fastande mage. Okej, säger jag. Må så vara. Men är det något man inte bör göra så är det att träna på skitnödig mage.

En knuba kaffe har behandlat ämnet förr, då hon påtalade den finess som krävs för att ta sig igenom ett spinningpass när det pockar som värst.

Igår infann sig ett liknande scenario, jag hade bråttom. No time for shit breaks. Jag fick helt enkelt anpassa mig efter situationen och välja en plats nere i hörnet. Det var bodypump, det var en tarm som gjorde krumbukter. Men man är väl en äkta kvinna som klarar av flera sorters nödsituationer.

Innan jag lämnar ämnet kan jag berätta om en ännu en gång, en ännu värre gång. Efter ett varv på klinten kände jag att jag hade rätta stunsen inne. Wow, minst två varv till. Ett halvt varv senare kom det över mig, nej, det sköljde över mig. Hu! What to do! Pure emergency situation. Jag mådde nästan illa. Det var då, Carl-Folke Jacobssons fyrtoalett nere vid Prästängen kom till min räddning. Den toalett som jag har gjort narr av så många gånger. Nu tackar jag dig! Jag tillbringade en god stund där och insöp tillvaron, mm. Men sanningen att säga mådde jag lite tjyvigt i buken hela kvällen sen.

Kontentan av det hela: Försäkra dig om att din tarm är din vän, före träningen.



Givetvis sprang jag färdigt varvet, vekt hade det varit annars.