Rudans

Oh gud, det var nästan så att jag fick prestationsångest nu när det har gått så längesen sist. Jag ville så mycket, men det gav så lite. Englandsresan var rolig, särskilt Ellens duk. För att vara lite högtravande vill jag påstå att jag kom till en viktig insikt. Man har alla sina kvaliteter och sina tillkortakommanden. En annan insikt är att roligt är enkelt. Att byta ut alla vokaler mot U, det är kul. Att ta bort förordet hals är också kul. Att vilja döda personal som inte ger mig en handduk så att man får torka sig med ett örngott och papper är kanske inte så kul, men ack så sant! Med The luggage key! Nog om det! Julen står för dörren, så imorgon är det jag som beger mig till jenvägstoaletten för att insupa lite julmusik. Gudars, jag ska sitta där länge. Sen ska jag med all min samlade julafröjd bege mig ut på gator och torg, förbi fontänen som sprutar en kisstråle, och sprida all min julglädje. Fyfanvadgott.



Den 24:e november var det två år sen sedan DjB kastade sin lasso om mig, eller om det var tvärtom. Jag vet inte, men gott var det. Synd att jag fick för mig att det var den 17:e, något det inte alls var. Där satt vi och firade med choklad på en vanlig måndag, och så hade vi bara varit tillsammans i ett år och 51 veckor! Så fånigt! den 17:e 2006 var istället dagen då Ellen agerade isbrytare. Så det får vi tacka henne för! You won't ever get a better icebreaker than a drunk friend. Synd bara att han såg min buttcrack ("myntinkastet därbak") den dagen. Tur att han inte är så nogräknad av sig. Synd att han fortfarande retas för det. Tur att jag inte är den som tar illa vid mig.

Jag pratade nyss med Johanna, det var trevligt. En kvinna med många bollar i luften, precis som Josphe. Jag vill också ha det. Men jag är lat, ack så lat. Men min tid kommer den också, jag ska bara vila mig lite först. jag bidar min tid som man brukar säga. Jag får rysningar längs kroppen bara av att tänka på att kika upp utbildningar. Bara att åka till England var en kraftansträngning. Att sätta på en ny toarulle när den gamla är slut, bara DET är jobbigt för en kvinna som mig. Att följa ett projekt från början till slut, det är inte Linda Kristina i en ask. Inte ens mitt projektarbete är helt klart, min möbel är till exempel fortfarande inte målad. Det var ändå något jag tyckte var riktigt roligt att göra. Att ta tag i saker, det suger helt enkelt musten ur mig. När jag tänker på det blir jag först sorgsen, men snart får jag en glimt i blicken. Jag drar på ena mungipan, sen båda. Jag fnissar till lite, jag skrattar. Sen ringer jag till Snudan. Än idag! Även om det är över 1,5 år sedan vi gick i skolan tillsammans så drar vi ner varandra i fördärvet. När hon börjar kolla upp om sin utbildning, då kommer jag också göra det. Man kan inte säga annat än att vi är laidback.

En som går helt sin egen väg, som är både driftig och laidback, det är Emma. Det beundrar jag henne för. Och bra blir hon på bild också, särskilt bredvid Barry.

/Rudan

Ih vad kul! Johanna har utmanat mig! Det är allra första gången. Jag har nämligen inte haft bilddagbok. Tyvärr har jag inte sju vänner, men en! SNUUUUUUDAN, du är UUUUUTMANAD.

1. Något jag i och för sig redan har förkunnat är att jag inte har några som helst betänkligheter vad gäller kiss och bajs. Det är roligt.
2. Jag får dåligt samvete om jag köper det icke-ekologiska men billigare alternativet. Därför kan det ta väldigt lång tid för mig att handla. Speciellt när det kommer till bacon, snåla för en ledsen gris eller slå på stort för en glad gris?
3. När jag blir arg blir jag destruktiv. Slåss kan man ju inte göra så ofta, så jag undertrycker mina aggressioner och slåss i mina drömmar istället. Häromnatten åkte Stellan på en propp.
4. Jag tar det som en personlig förolämpning att säga något illa om saker som är "mitt". -Bob Dylan kan inte sjunga. -DU kan inte sjunga. -Din bank har en dålig internetdosa. -Du är ful!
5. Jag har mycket svårt för att säga hejdå. Jag försöker förtvivlat komma på nya samtalsämne för att slippa säga hejdå och nästan varje gång jag lagt på eller börjat gå så letar jag i min kontaktlista efter någon ny att ringa. Det hade kunnat bli en ond cirkel om jag inte hade haft en sån enastående god självdisciplin.
6. I sexan spelade jag tönten Gull-Britt i vår (tjajjornas) bejublade pjäs Tonårsliv. Den kritikerrosade pjäsen handlade om mobbing, om glasögonormar, om förändring och en gnutta britney spears. Jag menar, vad är en pjäs utan att koreografidansa till en av hennes slagdängor? 'Något utav en modern Grease' lät recensionerna.
7. Jag är ganska mesig.

/Rudan

Här sitter jag i min ensamhet. DjB spelar match, Snudan lämnade mig när jag behövde henne som mest. Det ligger ren men ovikt tvätt bakom mig. Den har legat där sen i söndags, något som påminner mig om att jag ska åka skridskor imorgon! Oh vad skoj. Tänk om min dator hade fungerat. Då hade min lycka varit gjord och jag hade inte känt mig hälften så ensam. Alla mina fina bilder, all min fina musik. När jag trugar den å det grövsta så kan den möjligen informera mig om att den inte hittar någon hårddisk. Emma tyckte att jag skulle fråga den var den hade lagt den sist. Haha, Emma är rolig. Datorn vet ju inte sånt. Och jag vet inte hur datorn vill ha det. Det som är tur är att en av mina saknade bröder kommer hem i december. Killar kan. Oh göud, så fort han kommer hem ska jag fråga om han kan laga min dator. Sen kanske jag säger hej. Men bara om han svarar ja.

Det är inte det att jag inte skulle kunna skaffa en ny dator, det är det inte. Jag har övervägt det noga och väl, men kommit fram till att 1) Nej, min dator är min vän. Den har stått vid min sida så länge, så mycket tid har ödslats vid den. Låt det bli så mycket mer! 2) Varför köpa något nytt när man har något som funkar? Fungerandet kanske det är lite si och så med, men när den väl gör det lär jag inte ha några tankar på införskaffa en ny. Som jag brukar säga till min tvivlande andra hälft; den fungerar visst det.

Snudan pratar om prokrastinering och alla undrar vad det är för något. Jo, go' vänner. Det är något både du och jag tillämpar så gott som dagligen. Dock inte Phisen, hon är lite konstig. Men jo, har inte de flesta av oss undrat vad det är för fenomen som gör att vi skjuter upp saker vi borde göra till förmån för andra saker som det inte alls är lika brådskande med. För fenomenet kan ju inte ha med ren lättja att göra, nej gud så dumt. Det är snarare ett tillstånd, ett oundvikligt faktum som varken du eller jag kan göra något åt. För att göra det hela lite mindre diffust kan jag ställa upp med ett pedagogiskt exempel:

Olle går i skolan. Olle får i uppgift att skriva ett maffigt fysikarbete. Deadline är om tre veckor. Oh, gott om tid, tänker Olle och bestämmer sig för att bli bäst på den första banan på 8-bitars mariokart. Efter en vecka har Olle inte kommit så långt vad gäller arbetet, däremot har han slagit sin äldre brors rekord med flera hundradelar. När två veckor har gått känner Olle en krypande känsla av obehag. -Nu måste jag verkligen sätta igång med det där arbetet, tänker han. Samtidigt som den obehagliga känslan pockar på känner Olle en allt starkare drift att slå sitt banrekord ännu en gång, att sortera papper i sina pärmar, att göra matteläxa, att börja jogga igen, ja vafan som helst utom att sätta igång med det där vedervärdiga arbetet. 

Olle utövar äkta prokrastinering. Man skjuter upp det som behövs eller måste göras just för att det behövs eller måste göras. Det är inte alls enbart utav ondo utan egentligen något ganska bra eftersom man får en hel del gjort, även om det kanske är mindre viktiga saker man får gjort. För en ovan prokrastinatör kan det vara skadligt då de kan bli stressade och inte få något alls gjort. Vanskligt.



Oh, karln har återvänt!

/Rudan