Hajhöpp
Hajhöpp. Så brukar Kenneth (Kenneff) på jobbet säga när han går för dagen. Jag brukar säga det när jag inleder mitt nya inlägg. För tillfället består mitt jobb i köppen kaffe. Mest köppen kaffe, minst hården jobbe. Jag skulle vilja kalla det att sitta jour. Jag känner mig lite ensammen därborta. Jag läser tragiska böcker vilket spär på det men det lokala biblioteket verkar bara erbjuda ond bråd död och människor i medelålderskris. I alla fall veckans tips-böckerna.
Jag hade lust att skriva ett inlägg till, för att jag hade något på tungan, något roligt. Men nu har jag börjat skriva om tre olika ämnen: jobbet, media och kronprinsessans förlovning, och alla tre har jag raderat för att jag har noterat att mina ord har verkat komma från en bitter, ja en redig surkärring! Sån är ju inte jag! Kanske blir det blott några bilder som kan liva upp den dystraste sinnesstämning, ja kanske det. Jag ser i alla fall fram emot att snagga lide me Snudan imorgon. Hör du det? Även om du hade en ful bild på mig på msn idag. Jag vet nog att du bara försökte få mig i dålig dager. Nog känner jag till dina tjyvknep. Fyförrackans. En gång när jag var ful, det var på balen. Den kvällen visste min fulhet inga gränser. Jag kände mig väldigt fin under själva balen men när mingelbilderna visades på redovisningen i aulan vek sig både Snudan och jag i skratt. En mer intetsägande figur än min egen stod inte att finna på en enda bild och jag som undrat varför inte jag blev baldrottning. Röstfusk var ett alternativ. Till och med när jag skriver det här skrattar jag. Min mor sa till mig när jag påpekade det hela att det är härligt att jag inte är en sådan stackars människa som hänger upp sig på sånt. Min egen mor bekräftade att jag var FUL!
På Emma och Johannas bal fick jag min revansch. Angelägen som jag var att se dessa undersköna skapelser körde jag raka vägen från jobbet till Älmhult. Jag jobbade på Hypro då och min arbetsplats var ett svart hål, en grotta full av svets- och slipdamm. Efter varje arbetsdags slut hade jag anlagt en egen liten mopedmustasch fast istället för mörka fjun var det skit som låg över läppen och egentligen över hela ansiktet. För att spara tid bytte jag alltid om hemma så jag hade en outfit bestående av skitiga arbetsbyxor som bara brunnit lite och en tröja som blekts av svetsning. Komplett med ett osminkat ansikte kunde jag inte annat än få min älskade vänner att likna gudinnor vid min sida. De var så fina båda två och givetvis även alla andra sommarklädda och glada människor denna strålande dag. Och OM min mor hade varit stolt om hon sett hur BEFRIAD jag var från alla ytliga krav.
Ungefär såhär såg jag ut.
Det som följer härnäst är en snabb lektion i hur man blir Fotogenique:
Fel:
Rätt:
Märker ni skillnaden? På första bilden, där är jag inte Fotogenique. På andra bilden däremot, där är jag Fotogenique. Så hemläxan är att ta reda på vad skillnaden egentligen är, vilka fel gör jag? Vilka rätt gör jag?
För övrigt tycker jag att båda mina äldre bröder borde komma hem. Å det snaraste.
/Rudan - i tro och hopp
Jag hade lust att skriva ett inlägg till, för att jag hade något på tungan, något roligt. Men nu har jag börjat skriva om tre olika ämnen: jobbet, media och kronprinsessans förlovning, och alla tre har jag raderat för att jag har noterat att mina ord har verkat komma från en bitter, ja en redig surkärring! Sån är ju inte jag! Kanske blir det blott några bilder som kan liva upp den dystraste sinnesstämning, ja kanske det. Jag ser i alla fall fram emot att snagga lide me Snudan imorgon. Hör du det? Även om du hade en ful bild på mig på msn idag. Jag vet nog att du bara försökte få mig i dålig dager. Nog känner jag till dina tjyvknep. Fyförrackans. En gång när jag var ful, det var på balen. Den kvällen visste min fulhet inga gränser. Jag kände mig väldigt fin under själva balen men när mingelbilderna visades på redovisningen i aulan vek sig både Snudan och jag i skratt. En mer intetsägande figur än min egen stod inte att finna på en enda bild och jag som undrat varför inte jag blev baldrottning. Röstfusk var ett alternativ. Till och med när jag skriver det här skrattar jag. Min mor sa till mig när jag påpekade det hela att det är härligt att jag inte är en sådan stackars människa som hänger upp sig på sånt. Min egen mor bekräftade att jag var FUL!
På Emma och Johannas bal fick jag min revansch. Angelägen som jag var att se dessa undersköna skapelser körde jag raka vägen från jobbet till Älmhult. Jag jobbade på Hypro då och min arbetsplats var ett svart hål, en grotta full av svets- och slipdamm. Efter varje arbetsdags slut hade jag anlagt en egen liten mopedmustasch fast istället för mörka fjun var det skit som låg över läppen och egentligen över hela ansiktet. För att spara tid bytte jag alltid om hemma så jag hade en outfit bestående av skitiga arbetsbyxor som bara brunnit lite och en tröja som blekts av svetsning. Komplett med ett osminkat ansikte kunde jag inte annat än få min älskade vänner att likna gudinnor vid min sida. De var så fina båda två och givetvis även alla andra sommarklädda och glada människor denna strålande dag. Och OM min mor hade varit stolt om hon sett hur BEFRIAD jag var från alla ytliga krav.
Ungefär såhär såg jag ut.
Det som följer härnäst är en snabb lektion i hur man blir Fotogenique:
Fel:
Rätt:
Märker ni skillnaden? På första bilden, där är jag inte Fotogenique. På andra bilden däremot, där är jag Fotogenique. Så hemläxan är att ta reda på vad skillnaden egentligen är, vilka fel gör jag? Vilka rätt gör jag?
För övrigt tycker jag att båda mina äldre bröder borde komma hem. Å det snaraste.
/Rudan - i tro och hopp
Back in town
För ungefär en vecka sedan avslutades ännu en sådandärn månadscykel som vi alla kvinnor har begåvats med. Som vi alla vet är crescendot i denna period beroende av en viss sorts hygienartikel, något jag begav mig för att införskaffa. Jag var i Sälen och åkte skidor och steg in i den mindre icaaffären som ska innehålla det mesta som behövs för en veckas skidsemester. Inklusive lättare läkemedel såsom hostmedicin och värkpiller. På ytterdörren hade någon mycket vis människa satt upp ett anslag som förkunnade att man vänligen skulle lämna skidutrustningen utanför butiken. AHA, sa DjB till mig. Vi ska TA AV OSS skidorna innan vi går in. -WuuuJAAAHAAA, sken jag upp av upplysningen. Ja se här tänkte vi klampa in med både stavar och skidor. Så tokigt. Eller menade de att man skulle ta av pjäxorna också? För i så fall hade vår smäktande ironi gått alldeles till spillo. För säkerhets skull tog jag ett kort på papperet, autentisk med icatryck och allt.
Inne i affären började jag leta efter det jag var ute efter, det fanns inte bredvid schampoot och inte bredvid havregrynen. Inte heller vid blöjorna. Efter en stunds letande hittade jag det mellan dasspappret och herrtidningarna. Men vad nu? Här fanns ju faktiskt inte heller det jag var ute efter. Bara tantbindor. Men är det det som erbjuds så ska man väl inte gnälla. Jag tog ett paket av icas egna, men då tyckte min pojkvän att jag var snål. Jaha, jag skojade ändå bara, replikerade jag och bytte snabbt ut mot libresse. Det var lite konstigt, tyckte jag, att de där vanliga packade bomullsattiraljerna inte fanns att tillstå. De där smarta, praktiska, osvettiga, inte klibbiga, icke skrymmande små drömmarna som åtminstone jag har använt det senaste halva decenniet. DjB fnissade lite och delgav mig min värsta farhåga: alla vet att du har mens, haha. Så jag köpte på hans inrådan ett paket tuggummi också, annars kunde ju folk fatta misstankar. När jag betalade såg jag det jag varit ute efter. Bakom kassörskan på andra sidan stod diverse apotekstingester uppradade. Bredvid alvedon och bricanyl fanns både icas egna och ob la fleur. Haha. Meningen var att man skulle fråga kassörskan om det, ungefär som man ber om cigaretter. Undrar om man behövde visa leg också.
Hemma i stugan märkte jag att jag hade tagit de där rumpbindorna, vars reklam jag har häcklat flertalet gånger. Det måste vara något av det dummaste påhitt jag någonsin hört talas om i bindväg. Utan att vilja generalisera måste jag påstå att det bara kan ha varit en karl som kommit på detta. Antingen det eller en kvinna som minst sagt varit bortom all vett och sans. Fläng i roten. Okej att de i reklamen symboliserar blod med små radiobilar som studsar mot kanten. Okej att de väljer en VARM kvinnoröst som berättar för en varför man måste använda deras produkt. Okej att reklamens idé är att en aerobicsinstruktör i vita byxor plötsligt stannar till, verkar tänka efter en stund, men sedan ler, rättar till sitt headset och fortsätter hoppa för att hon kom att JUST DET! hon ju använder en SÄKER binda. Men när de hurtfriskt påstår att: Du ser ju inte likadan ut bak som fram! (Gör man inte?) Oh gudars, tänker jag då. Det är så dumt att jag inte finner ord. Och det är denna binda jag köper.
Jag är i alla fall cool. COOOOL. I all min röda prakt.
Killen är fotogenique!
Och min bror sedan. Jag vet inte om den här bilden kvalificerar sig till "fulaste minen" eftersom han inte åstadkommit den utan prestationshöjande tillbehör. Men jag må säga att den är ful.
/Rudan
Inne i affären började jag leta efter det jag var ute efter, det fanns inte bredvid schampoot och inte bredvid havregrynen. Inte heller vid blöjorna. Efter en stunds letande hittade jag det mellan dasspappret och herrtidningarna. Men vad nu? Här fanns ju faktiskt inte heller det jag var ute efter. Bara tantbindor. Men är det det som erbjuds så ska man väl inte gnälla. Jag tog ett paket av icas egna, men då tyckte min pojkvän att jag var snål. Jaha, jag skojade ändå bara, replikerade jag och bytte snabbt ut mot libresse. Det var lite konstigt, tyckte jag, att de där vanliga packade bomullsattiraljerna inte fanns att tillstå. De där smarta, praktiska, osvettiga, inte klibbiga, icke skrymmande små drömmarna som åtminstone jag har använt det senaste halva decenniet. DjB fnissade lite och delgav mig min värsta farhåga: alla vet att du har mens, haha. Så jag köpte på hans inrådan ett paket tuggummi också, annars kunde ju folk fatta misstankar. När jag betalade såg jag det jag varit ute efter. Bakom kassörskan på andra sidan stod diverse apotekstingester uppradade. Bredvid alvedon och bricanyl fanns både icas egna och ob la fleur. Haha. Meningen var att man skulle fråga kassörskan om det, ungefär som man ber om cigaretter. Undrar om man behövde visa leg också.
Hemma i stugan märkte jag att jag hade tagit de där rumpbindorna, vars reklam jag har häcklat flertalet gånger. Det måste vara något av det dummaste påhitt jag någonsin hört talas om i bindväg. Utan att vilja generalisera måste jag påstå att det bara kan ha varit en karl som kommit på detta. Antingen det eller en kvinna som minst sagt varit bortom all vett och sans. Fläng i roten. Okej att de i reklamen symboliserar blod med små radiobilar som studsar mot kanten. Okej att de väljer en VARM kvinnoröst som berättar för en varför man måste använda deras produkt. Okej att reklamens idé är att en aerobicsinstruktör i vita byxor plötsligt stannar till, verkar tänka efter en stund, men sedan ler, rättar till sitt headset och fortsätter hoppa för att hon kom att JUST DET! hon ju använder en SÄKER binda. Men när de hurtfriskt påstår att: Du ser ju inte likadan ut bak som fram! (Gör man inte?) Oh gudars, tänker jag då. Det är så dumt att jag inte finner ord. Och det är denna binda jag köper.
Jag är i alla fall cool. COOOOL. I all min röda prakt.
Killen är fotogenique!
Och min bror sedan. Jag vet inte om den här bilden kvalificerar sig till "fulaste minen" eftersom han inte åstadkommit den utan prestationshöjande tillbehör. Men jag må säga att den är ful.
/Rudan
Ett farväl och en av de fulare slagen. (I klass med Emmas? Gud nej.)
Nu ska jag åka, oh göud. 
Vad jag hade gjort för att förtjäna ett så övermäktigt räligt kaffe vet jag inte. Men något ont måste det ha varit.
Lindsur Krisurtina Surdahl Surling
Helgen till ändo, det var väl skönt. Och ikväll är det Nip/Tuck som gäller. Jäla bra serie det där. Det blev som sagt Mustasch i fredags vilket var härligt dansant och svängigt. Tyvärr fick ingen av oss hånglaméRalf och det förtog tyvärr stämningen för oss. Vi fick inte ens dansa på högtalarna. Hade vi bara hamnat längst fram så hade saken varit biff, nu hamnade vi näst längst fram och efter en stund lite längre bak där vi inte syntes alls. Detta beroende på att våra välfyllda kissblåsor var på upphällningen redan innan de börjat spela och att då stå i en klunga där det trycker från alla och kanter, det är helt enkelt vanskligt. Ett som är säkert är att i alla sorters klungor man än står i, så är folk rent ut sagt outhärdliga. Förr i tiden, på Balders - idioter. Kön till och från finlandsfärja - idioter. Alla sorters konsertklungor - idioter. Beroende på hur glad jag själv är i hatten så kan naturligtvis även jag vara en av dessa idioter. Man vill ju få dånsa lide. I fredags var jag varken jag eller Ellen särskilt instabila på foten eftersom den ene av oss skulle jobba och den andre skulle köra på förmiddagen. Men! En lärdom vi ådrog oss var att aldrig någonsin köpa matbiljett istället för vanlig biljett. Maten som serverades var i klass med vanlig skolmat och det hade vi betalt över 200 spänn för. Jag tycker nästan att det känns pinsamt att skriva det här. Dessutom blev Ellen så uppspelt när Rulf gick bakom hennes rygg att hon blev stoppmätt efter en halv portion. Oh göud oh göud oh göud oh göud, tänkte hon. Jag såg det. Nöjesmagazinet som sådant vill jag inte heller höja åt skyarna, rena labyrinten det där. Personalen var ohövlig för de ignorerade minst två potentiella ölköpare och dessutom kunde man bara betala med kort i en av barerna, vilket innebar att jag fick följa med dem ner bakvägen när jag skulle betala. Mustasch var bra. Synd att jag bara kunde tre låtar utantill, där stod jag som ett fån och visste inte ens i vilken takt det var meningen att man skulle headbanga i. Så jag struntade i det.
Sen var det lördag! Karln, stackarn som hade varit hemma och haft en kväll i ensamhetens tecken ringde mig.
-Hej, sa jag.
-Bara så du vet så är det DjChrist's fel att jag är jättebakis idag, svarade han. (DjChrist=pseudonym). Kan inte du handla mat, jag är jättehungrig, fortsatte han.
-Ajjamendu! sa jag. Där hade jag känt att jag hade lämnat DjB vind för våg och alldeles alena en fredag, och så hade han haft roligare än mig. Så roligt att han funderade på att byta affär att handla i, eftersom han hade pratat med icatjejer till den milda grad att han kanske nu är tvungen att hälsa. Jobbigt.
Men sen bar det av hemåt för att sova några timmar och sedan bege sig mot Österlen och Snudans DjMarty's bands spelning. Jag har aldrig helt och fullt ut förstått vad Snudan menat när hon sagt att Phisen har en tendens att vara anträffbar när hon själv har lust, nu gjorde jag det. Phisen har nämligen ett litet trick när hon känner att det är lite brått, vilket det ofta är i denna avundsvärt aktiva kvinnas liv, hon slutar svara i telefon alternativt att mobilen stänges av alternativt att batteriet i mobilen tar slut utan att laddas upp. Det är ju faktiskt rätt smart för det tar ju lite tid ifrån en att svara i telefon. Igår förstod jag dock inte alls finessen med det och alltmedan jag försökte nå NÅGON av mina två bundsförvanter kände jag svettpärlorna träcka igenom mina porer, såväl som i pannan som i dekolletaget som i armhålorna. Armhålesvetten antog en frän doft, något jag fick dras med hela kvällen. Men jag gav igen när vi skulle sova, på ren pin kiv diskuterade jag och DjChrist om min längd och vikt gentemot hans och huruvida han hade vunnit i en brottningsmatch ända tills Phisen bad mig vara tyst. Vad nu!?
- Du har ju inte ens mobilen igång när man försöker nå dig! Det är ju samma sak! sa jag som just i detta ögonblick, med några öl innanför den randiga västen, kunde dra tydliga paralleller mellan att fullesnagga när alla andra försökte sova och att låta sin mobil vara ouppladdad. Jag vill klargöra att jag i övrigt är mycket förtjust i Phisen och att jag beundrar henne på många sätt. No hard feelings.
Men spelningen var bra, en eloge till DjMarty och hans band. Det var roligt om än jag var trött och inte införlivade någon partystämning. Det fick de andra stå för. Ni vet hur det är, ibland gör ölen en inte en tjänst. Man tänker att nästa öl, då DÅ kommer partymood falla in. Men nej. Man får lov att ge upp, besegrad av sin egen kropp.
Något jag blev lite besviken på var att vi inte heller denna kväll fick lov att dansa på högtalarna. DjMarty hade ju sagt att han skulle peka på Snudan och säga något i stil med: du den blonda där, du är så jävla snygg, jag har kollat på dig hela kvällen. Sen skulle han peka på mig och Phisen också och säga: ni tre där, kom hit å dånsa på högtalarna. Snudan hade ju dragit på sig dånseskorna bara för detta. Men okej. Jag fick dånsa en trudelutt när jag kom hem istället.
Nästa vecka ska jag ut och jobba. Vecka 7 alltså. Då kommer det som så många gånger förr bli tunt här på bloggen. Tråkigt säger jag. Vecka 8 ska jag åka skidor. Vecka 9 ska jag jobba. Gött.
/Rudan
Sen var det lördag! Karln, stackarn som hade varit hemma och haft en kväll i ensamhetens tecken ringde mig.
-Hej, sa jag.
-Bara så du vet så är det DjChrist's fel att jag är jättebakis idag, svarade han. (DjChrist=pseudonym). Kan inte du handla mat, jag är jättehungrig, fortsatte han.
-Ajjamendu! sa jag. Där hade jag känt att jag hade lämnat DjB vind för våg och alldeles alena en fredag, och så hade han haft roligare än mig. Så roligt att han funderade på att byta affär att handla i, eftersom han hade pratat med icatjejer till den milda grad att han kanske nu är tvungen att hälsa. Jobbigt.
Men sen bar det av hemåt för att sova några timmar och sedan bege sig mot Österlen och Snudans DjMarty's bands spelning. Jag har aldrig helt och fullt ut förstått vad Snudan menat när hon sagt att Phisen har en tendens att vara anträffbar när hon själv har lust, nu gjorde jag det. Phisen har nämligen ett litet trick när hon känner att det är lite brått, vilket det ofta är i denna avundsvärt aktiva kvinnas liv, hon slutar svara i telefon alternativt att mobilen stänges av alternativt att batteriet i mobilen tar slut utan att laddas upp. Det är ju faktiskt rätt smart för det tar ju lite tid ifrån en att svara i telefon. Igår förstod jag dock inte alls finessen med det och alltmedan jag försökte nå NÅGON av mina två bundsförvanter kände jag svettpärlorna träcka igenom mina porer, såväl som i pannan som i dekolletaget som i armhålorna. Armhålesvetten antog en frän doft, något jag fick dras med hela kvällen. Men jag gav igen när vi skulle sova, på ren pin kiv diskuterade jag och DjChrist om min längd och vikt gentemot hans och huruvida han hade vunnit i en brottningsmatch ända tills Phisen bad mig vara tyst. Vad nu!?
- Du har ju inte ens mobilen igång när man försöker nå dig! Det är ju samma sak! sa jag som just i detta ögonblick, med några öl innanför den randiga västen, kunde dra tydliga paralleller mellan att fullesnagga när alla andra försökte sova och att låta sin mobil vara ouppladdad. Jag vill klargöra att jag i övrigt är mycket förtjust i Phisen och att jag beundrar henne på många sätt. No hard feelings.
Men spelningen var bra, en eloge till DjMarty och hans band. Det var roligt om än jag var trött och inte införlivade någon partystämning. Det fick de andra stå för. Ni vet hur det är, ibland gör ölen en inte en tjänst. Man tänker att nästa öl, då DÅ kommer partymood falla in. Men nej. Man får lov att ge upp, besegrad av sin egen kropp.
Något jag blev lite besviken på var att vi inte heller denna kväll fick lov att dansa på högtalarna. DjMarty hade ju sagt att han skulle peka på Snudan och säga något i stil med: du den blonda där, du är så jävla snygg, jag har kollat på dig hela kvällen. Sen skulle han peka på mig och Phisen också och säga: ni tre där, kom hit å dånsa på högtalarna. Snudan hade ju dragit på sig dånseskorna bara för detta. Men okej. Jag fick dånsa en trudelutt när jag kom hem istället.
Nästa vecka ska jag ut och jobba. Vecka 7 alltså. Då kommer det som så många gånger förr bli tunt här på bloggen. Tråkigt säger jag. Vecka 8 ska jag åka skidor. Vecka 9 ska jag jobba. Gött.
/Rudan
