Rudans

Hajhöpp. Så brukar Kenneth (Kenneff) på jobbet säga när han går för dagen. Jag brukar säga det när jag inleder mitt nya inlägg. För tillfället består mitt jobb i köppen kaffe. Mest köppen kaffe, minst hården jobbe. Jag skulle vilja kalla det att sitta jour. Jag känner mig lite ensammen därborta. Jag läser tragiska böcker vilket spär på det men det lokala biblioteket verkar bara erbjuda ond bråd död och människor i medelålderskris. I alla fall veckans tips-böckerna.

Jag hade lust att skriva ett inlägg till, för att jag hade något på tungan, något roligt. Men nu har jag börjat skriva om tre olika ämnen: jobbet, media och kronprinsessans förlovning, och alla tre har jag raderat för att jag har noterat att mina ord har verkat komma från en bitter, ja en redig surkärring! Sån är ju inte jag! Kanske blir det blott några bilder som kan liva upp den dystraste sinnesstämning, ja kanske det. Jag ser i alla fall fram emot att snagga lide me Snudan imorgon. Hör du det? Även om du hade en ful bild på mig på msn idag. Jag vet nog att du bara försökte få mig i dålig dager. Nog känner jag till dina tjyvknep. Fyförrackans. En gång när jag var ful, det var på balen. Den kvällen visste min fulhet inga gränser. Jag kände mig väldigt fin under själva balen men när mingelbilderna visades på redovisningen i aulan vek sig både Snudan och jag i skratt. En mer intetsägande figur än min egen stod inte att finna på en enda bild och jag som undrat varför inte jag blev baldrottning. Röstfusk var ett alternativ. Till och med när jag skriver det här skrattar jag. Min mor sa till mig när jag påpekade det hela att det är härligt att jag inte är en sådan stackars människa som hänger upp sig på sånt. Min egen mor bekräftade att jag var FUL!

På Emma och Johannas bal fick jag min revansch. Angelägen som jag var att se dessa undersköna skapelser körde jag raka vägen från jobbet till Älmhult. Jag jobbade på Hypro då och min arbetsplats var ett svart hål, en grotta full av svets- och slipdamm. Efter varje arbetsdags slut hade jag anlagt en egen liten mopedmustasch fast istället för mörka fjun var det skit som låg över läppen och egentligen över hela ansiktet. För att spara tid bytte jag alltid om hemma så jag hade en outfit bestående av skitiga arbetsbyxor som bara brunnit lite och en tröja som blekts av svetsning. Komplett med ett osminkat ansikte kunde jag inte annat än få min älskade vänner att likna gudinnor vid min sida. De var så fina båda två och givetvis även alla andra sommarklädda och glada människor denna strålande dag. Och OM min mor hade varit stolt om hon sett hur BEFRIAD jag var från alla ytliga krav.

Ungefär såhär såg jag ut.



Det som följer härnäst är en snabb lektion i hur man blir Fotogenique:

Fel:

Rätt:


Märker ni skillnaden? På första bilden, där är jag inte Fotogenique. På andra bilden däremot, där är jag Fotogenique. Så hemläxan är att ta reda på vad skillnaden egentligen är, vilka fel gör jag? Vilka rätt gör jag?

För övrigt tycker jag att båda mina äldre bröder borde komma hem. Å det snaraste.

/Rudan - i tro och hopp