Så mindes i alla fall jag det som.
Här sitter jag i min ensamhet. DjB spelar match, Snudan lämnade mig när jag behövde henne som mest. Det ligger ren men ovikt tvätt bakom mig. Den har legat där sen i söndags, något som påminner mig om att jag ska åka skridskor imorgon! Oh vad skoj. Tänk om min dator hade fungerat. Då hade min lycka varit gjord och jag hade inte känt mig hälften så ensam. Alla mina fina bilder, all min fina musik. När jag trugar den å det grövsta så kan den möjligen informera mig om att den inte hittar någon hårddisk. Emma tyckte att jag skulle fråga den var den hade lagt den sist. Haha, Emma är rolig. Datorn vet ju inte sånt. Och jag vet inte hur datorn vill ha det. Det som är tur är att en av mina saknade bröder kommer hem i december. Killar kan. Oh göud, så fort han kommer hem ska jag fråga om han kan laga min dator. Sen kanske jag säger hej. Men bara om han svarar ja.
Det är inte det att jag inte skulle kunna skaffa en ny dator, det är det inte. Jag har övervägt det noga och väl, men kommit fram till att 1) Nej, min dator är min vän. Den har stått vid min sida så länge, så mycket tid har ödslats vid den. Låt det bli så mycket mer! 2) Varför köpa något nytt när man har något som funkar? Fungerandet kanske det är lite si och så med, men när den väl gör det lär jag inte ha några tankar på införskaffa en ny. Som jag brukar säga till min tvivlande andra hälft; den fungerar visst det.
Snudan pratar om prokrastinering och alla undrar vad det är för något. Jo, go' vänner. Det är något både du och jag tillämpar så gott som dagligen. Dock inte Phisen, hon är lite konstig. Men jo, har inte de flesta av oss undrat vad det är för fenomen som gör att vi skjuter upp saker vi borde göra till förmån för andra saker som det inte alls är lika brådskande med. För fenomenet kan ju inte ha med ren lättja att göra, nej gud så dumt. Det är snarare ett tillstånd, ett oundvikligt faktum som varken du eller jag kan göra något åt. För att göra det hela lite mindre diffust kan jag ställa upp med ett pedagogiskt exempel:
Olle går i skolan. Olle får i uppgift att skriva ett maffigt fysikarbete. Deadline är om tre veckor. Oh, gott om tid, tänker Olle och bestämmer sig för att bli bäst på den första banan på 8-bitars mariokart. Efter en vecka har Olle inte kommit så långt vad gäller arbetet, däremot har han slagit sin äldre brors rekord med flera hundradelar. När två veckor har gått känner Olle en krypande känsla av obehag. -Nu måste jag verkligen sätta igång med det där arbetet, tänker han. Samtidigt som den obehagliga känslan pockar på känner Olle en allt starkare drift att slå sitt banrekord ännu en gång, att sortera papper i sina pärmar, att göra matteläxa, att börja jogga igen, ja vafan som helst utom att sätta igång med det där vedervärdiga arbetet.
Olle utövar äkta prokrastinering. Man skjuter upp det som behövs eller måste göras just för att det behövs eller måste göras. Det är inte alls enbart utav ondo utan egentligen något ganska bra eftersom man får en hel del gjort, även om det kanske är mindre viktiga saker man får gjort. För en ovan prokrastinatör kan det vara skadligt då de kan bli stressade och inte få något alls gjort. Vanskligt.
Oh, karln har återvänt!
/Rudan
Ett nytt fenomen att tampas med: varför sitter man där med stora ögon och nynnar för sig själv när hälfterna är borta? Eller en bättre fråga: Vad heter det fenomenet? Vi redia Quinnor borde, BORDE kunna fördriva tid på ett bättre sätt. Eller det kanske är det vi gör?!
