Rudans

Idag är jag så himla sugen på att blogga så jag går ut hårt! Något som simmerskan Sara gjorde och vann VM-guld på kuppen. Det var väldigt imponerande och duktigt gjort av en 15-åring tycker jag, och samtidigt påminns jag ännu en gång över hur talanglös jag själv skulle komma att bli. Skit också. Min största sorg i livet är att jag aldrig blev särskilt bra på någon bollsport. Jag gav fotbollen tre chanser, knattelag, F12 och F14. Men det var faktiskt inget för mig. Så jag provade handboll vilket faktiskt var något för mig, även om bollkänslan var rätt kass. Men att springa och fånga bollen ska man väl vara bra dum för att inte klara av, och att ta tre steg ska väl någon som läst till matte E kunna behärska. Då lägger de ner laget i Osby. Man går till Hässleholm, de lägger ner laget där. Man går till Vinslöv, ett damlag i division 2. Man är för kass. Det är för långt att köra. Känslan av otillräcklighet var värre för ett tag sen, nu har jag ändå förlikat mig rätt bra med tanken på det. Att jag är dålig. Tänk om man börjat i tid. Nåväl, mina barn ska inte få göra samma misstag. De ska PISKAS. De kommer tacka mig en dag, det vet jag.

Jag har haft hur mycket tid som helst denna veckan, ändå har jag mest sovit och surat. I min ensamhet. Tittat på tv. Och varje morgon denna veckan har jag vaknat och tänkt; Jaha. Ännu en dag. Det var ju typiskt. Och ingenting har blivit gjort. Jo, jag har satt upp tvättid och det var bra gjort för nu sjunger minsann trosorna på sista versen, som Ulrika uttryckte sig. Att träffa henne var brytpunkten. Efter det sken solen faktiskt en aning på mig också. När jag sen kunde sluta en timme tidigare idag (TVÅ!!!) och träffa Snudan, då satt den sista spiken i kistan. Mina vänner är såna härliga kvinnor. Vän + kvinna = väninna. Jag fick vara med om att plocka upp hunnabajs för allra första gången - det är varmt! och jag och Snudan kom fram till att en ny gemensam blogg bör skapas å det snaraste. Kanske ska den heta Osby - Hur tänkte de där då? men det avslöjar lite för mycket. Osby - allas vårt Osby. Nja, har inte rätta knorren. Osby - Allt om Osby. Ja kanske, men det känns lite stulet. Osby - Kulturella ambitioner (pretentioner?) och en get som hette Sia. Äh. Hjälp mig Snudan.

Jag tänkte på en sak här i veckan. Att börjar jobba efter skolan (skola aahfanvagött) ter sig för de flesta som aningens motigt. Det är liksom en helt annan grej. Nog för att min allra första känsla var aahfanvagött att inte behöva ha dåligt samvete på helgen för att man inte gör något som man vet att man borde göra, men i längden känner man att 40 timmar i veckan, det är många timmar i veckan. Och man vet att det är ungefär det man har att se fram emot i cirka 45 år till. Ens eget liv två gånger om.
 
Saken jag tänkte på var att jag faktiskt inte tänker; Är detta livet? Kanske för att jag är för positiv för att tänka så, men jag tror inte att det är därför. Jag tror att det är för att jag har på tok för kort framförsikt för att kunna tänka så. Från det att jag slutade vara en ambitiös och lovande tösabit i 13-årsåldern så har mina framtidsplaner falnat allt mer. Jag blev en ful tonåring med tandställning som tyckte att Balders och Joddla med Siv, det är livet! Mina framtidsplaner sträckte sig till att jag ska ta körkort på direkten och skaffa en SJUFÖRTI!!! (Och det blev en NIESEXTI!!)

Jag valde gymnasieprogram genom uteslutningsmetoden, något som blev "något av det absolut BÄSTA jag NÅGONSIN gjort i HELA MITT LIV!!! AAAAH!!! WIIIE!!! (Det och att åka till Brasilien. Delad förstaplats)". Fast jag åkte aldrig till Brasilien. Lumpen, som jag hade tänkt göra sen jag var liten tedde sig inte längre så intressant. Binda upp sig ett år? Nejfy.. Börja plugga? Till vadå? Nejfy.. Det jag faktiskt bestämde mig för var att jobba. Jobba på obestämd tid. Ett år eller så. Sen plugga. Eller nåt. Nu börjar jag på mitt tredje jobbår och jag är faktiskt, just när jag skriver detta, rätt nöjd med det. På måndag morgon är chansen stor att jag inte kommer tänka så, på tisdag morgon också. Även onsdag morgon och nästkommande torsdag morgon. För sån är jag. Och nu har jag delat med mig av en bit av mig själv.

I förtroende/ Rudan