Rudans

Nu tänker jag spinna vidare ytterligare på det här med tävlingsanda. Emma beskrev sig själv som en människa med oerhörd tävlingsinstinkt. Det är inte jag. Jag känner mig inte alls som en tävlingsmänniska. Jag är kass på bollsport, (en av mina allra största sorger här i livet). Jag är inte så snabbtänkt och jag är inte speciellt envis eller uthållig. Men när jag läste en artikel om varför man ska träna, precis som Emma skrev, att det är för ens egen skull för att må bra, så började jag fundera på varför jag egentligen tränar. Är det för att få bra kondition? Nja. Är det för att få en snygg kropp? Nja, nä det kan jag inte påstå. Är det för att hålla formen? Nej, inte det heller. Varför tränar jag? Jo. För att det är så fruktansvärt roligt att vara bättre, helst bäst! Inte för att det är så ofta jag är det. Men NÄR jag är det, fyfanvagött.


Jag tycker att jag var en större tävlingsmänniska när jag var yngre, då brottades jag och Ulrika tills vi började slåss. Sen bröt vi arm tills vi började slåss. Vi parade alltid ihop oss på handbollen för att vi var överlägsna de andra tillsammans. Jag avundas lite Emma nu, för hon ÄR en tävlare. Ihärdig och gersigfaninte. I femkamp mot henne hade jag gjort NEDERLAG! Vad fröken Ellen än säger så är hon en envis tävlare också. Men hon tävlar mer i kluriga frågor och problemlösning. Och spel! Jag är inte speciellt envis utan satsar på det jag är bra på och det känns ju inte så häftigt. En av mina höjdpunkter i livet var när jag slog min bror med HÄST-längder i Mariokart. Eller hundradelar i alla fall. Supernintendo känns som min hemmaplan, ännu mer 8-bitars Nintendo. Jag har aldrig varit intresserad av några andra spel utöver dessa. Det kan ju i värsta fall visa sig att jag är kass.

I andnöd/Rudan