Prickig korv. Ser jag ut som!
Jag är något utav en manobloggare. Ska det bloggas, så ska det bloggas. Eller inte alls. Det finns bara svart eller vitt eller en sida utav myntet.
Ju äldre jag blir desto mer går det upp för mig att världen, den ack så stora, är nyanserad. I högstadiet gällde bara antingen eller. Metallica, Rammstein och Nile City. Och träning. De som INTE kunde citera Mick Talbot korrekt men ändå gjorde det var enligt mig patrask. Padderadderask! Jag såg ner enormt på företeelsen att hoppa över träningen för att plugga istället. Klenisar. Jag kunde absolut inte tänka mig att de som gjorde det, kanske verkligen behövde göra det för att klara provet. Nej, de var lata. Yamaha DT skulle man ha. Balders var roligt. Lädersnöre runt halsen skitsnyggt. Lumpen skulle genomföras. Ja, och så vidare. Efter hand har man känt att ja.. I mångt och mycket hade jag naturligtvis rätt. Citera riktigt eller inte alls liksom. Men så blev jag fruktansvärt besviken på mig själv när jag kom på att jag faktiskt inte ville göra lumpen. Jag ville ju börja jobba. Jobbetijobba. Här hade jag gått och sagt detta sedan urminnes tider för att sedan BANGA UR?!?!?!!!?!! Vafan? Jag slängde iväg en ansökan i ren ilska över min egen lättja. För det var ju det jag var, för LAT för att vilja göra lumpen. Efter några veckor fick jag brev ifrån försvarsmakten som förkunnade att jag ratats. Va? Jag? Jag var säker på att jag skulle komma in. Så jag blev sur. De visste inte vad de gick miste om där inte. Ev kvinna av min kaliber... Sen blev jag lättad och till sist utvärderade jag mitt eget beteende. Det kanske var lite onödigt att ha det som ett pockande dåligt samvete i över ett år? Mmmmm, govänne'. Var det ett av de första trevande stegen mot att bli.. stor? Det kanske inte alltid var så bra att hålla fast vid vissa saker?
Nu börjar det ju dra ihop sig emot fyra år sen man tog studenten. Åååföffan! Slutsatsen av mina år efter skolan är väl att JAAAA visst består världen utav en gråskala. Klyschan är sann! Svart för mig är vitt för en annan. Den enda som verkligen bryr sig om och förstår en själv är en själv. Själv är bäste dräng! Man kan inte gå och förvänta sig att bli klappad på huvudet för att man torkat sig själv i gumpen. Inte heller kan man ödsla tid på annat än det som verkligen betyder något, de som verkligen betyder något. Det jag har kvar och tar mig för är det jag tycker är viktigt, det andra har sållats ut eller är satt put on hold. Kanske tar jag en dag upp stickningen jag påbörjade 2003? Med mycken möda och stort besvär?
I denna guds nyanserade lilla tombola får man också dra sig till minnes att alla har olika förutsättningar och att alla har varit med om olika saker. Därför kan man inte förvänta sig att bli förstådd alltid. Rättare sagt kan man förvänta sig att BLI missförstådd. I skolan får jag förklara mig jämt. Vad jag menar hitådit. Tröga människor. Eller bara olika? (Nej, tröga. (hihihihi)). Skoja bara; olika. Detta läsåret har nog gått i missförståndens tecken. Stackars mig, jag som vill så väl. Förutom när jag lurade Ulrika att piripiri var en god matkrydda med rund nötsmak.
Återigen i tankar (och äggfisdis) / Rudan
Ps. Åt kyckling idag.
Kommentarer
Trackback
