Vadå strumplåda? Vad menar du? En låda med bara strumpor?
När jag skulle ta på mig kläder imorse tänkte jag först ta mina blåa jeans. Sen fick jag syn på mina svarta jeans. Ja. Det får bli svarta jeans idag. Döm om min glädje när jag såg att det satt en strumpa i varje byxben, kvar sen sist jag använde dem.
-Mhm, det kommer att bli en bra dag idag, tänkte jag nöjt. Som pricken över i:et var det ett par strumpor med spänstig resår och inte ens speciellt skitiga. Newbodys strumpor<3
Vissa grejer har jag gått mig helt förbi under min uppväxt. Ett oproblematiskt förhållande till strumpor är en av dem. Alla tjejer jag kände till när jag var liten hade tunna strumpor med björnar eller blommor på. Jag har alltid haft sportsockor. Jag gillade sådana och det var ju rätt bra det. I vår ganska stora familj var det ingen kakbit att hålla reda på varje onges strumpor så det hade nog blivit ett rent helvete att sortera rätt björnar och blommor. Tussilago med tussilago och pelargon med pelargon. Nej fy. En gång sa en lekkompis mamma till mig något i stil med "Det var ett par smutsiga strumpor, vad säger mamma om det?". Det var typ det dittills konstigaste jag hade hört. Vad hade min mor med mina strumpor att göra? Jag tyckte att det var så oerhört konstigt sagt att jag fortfarande minns det. Jag kommer också ihåg att jag tittade på strumporna och inte ens tyckte att de var halvskitiga. Men det sa jag inte. Hos mina kompisar kunde man få låna ett par strumpor om ens egna blivit blöta. Bara sådär. Kompisen bara öppnade sin låda och plockade fram ett par hjärtstrumpor. Hemma hos mig gick det naturligtvis lika bra att låna strumpor men man var först tvungen att springa ner i tvättstugan, välta ut tvätten ur den bautastora tvättkorgen och sortera fram ett par likadana och innerligt hoppas att brodern man snodde dem av inte skulle se ens fynd. Med lite tur var de inte av Kalle Anka-fotnatur.
Vi hade tillsammans ungefär en miljard strumpor, tyvärr utspridda över hela huset. Då och då hade någon av föräldrarna bemödat sig att sortera ihop dessa femhundra miljoner par och då kände man sig rik. Strumprik. -Vill du låna strumpor? frågade man när en kompis kom.
Såhär en tio år efter att den där mamman sa det där till mig så känner jag att jag tänkte rätt rätt som trettonåring. Min mor, och även far, hade lite viktigare saker för sig än att gå och titta under varje barns fötter varenda dag. De passade varenda jäkons konståknings-, fotbolls-, simnings- och hockeytid. Såg till att rätt barn hade med rätt tutilurer (blockflöjt, klarinett) och rätt påse (udda/jämn vecka för simning/gympa). Att alla hade ätit vad de skulle och att gummistövlarna användes. Nog håen kunde vi åtminstone hålla reda på våra egna strumpor! Det skulle jag sagt! Det eller "Vad min mamma hade sagt om det, hmmm.... Sköt dig själv och skit i andra kanske?" med den sedvanliga 90-talskaxiga tonen. Vi bodde ju på landet så det funkade även 2001.
Jojo. Använder fortfarande bara sportstrumpor. Efter cirka 23 år av utprovning kan jag konstatera att Newbodys har hållit bäst standard längst. Köp köp. Tips från mig till dig.
/Rudan
-Mhm, det kommer att bli en bra dag idag, tänkte jag nöjt. Som pricken över i:et var det ett par strumpor med spänstig resår och inte ens speciellt skitiga. Newbodys strumpor<3
Vissa grejer har jag gått mig helt förbi under min uppväxt. Ett oproblematiskt förhållande till strumpor är en av dem. Alla tjejer jag kände till när jag var liten hade tunna strumpor med björnar eller blommor på. Jag har alltid haft sportsockor. Jag gillade sådana och det var ju rätt bra det. I vår ganska stora familj var det ingen kakbit att hålla reda på varje onges strumpor så det hade nog blivit ett rent helvete att sortera rätt björnar och blommor. Tussilago med tussilago och pelargon med pelargon. Nej fy. En gång sa en lekkompis mamma till mig något i stil med "Det var ett par smutsiga strumpor, vad säger mamma om det?". Det var typ det dittills konstigaste jag hade hört. Vad hade min mor med mina strumpor att göra? Jag tyckte att det var så oerhört konstigt sagt att jag fortfarande minns det. Jag kommer också ihåg att jag tittade på strumporna och inte ens tyckte att de var halvskitiga. Men det sa jag inte. Hos mina kompisar kunde man få låna ett par strumpor om ens egna blivit blöta. Bara sådär. Kompisen bara öppnade sin låda och plockade fram ett par hjärtstrumpor. Hemma hos mig gick det naturligtvis lika bra att låna strumpor men man var först tvungen att springa ner i tvättstugan, välta ut tvätten ur den bautastora tvättkorgen och sortera fram ett par likadana och innerligt hoppas att brodern man snodde dem av inte skulle se ens fynd. Med lite tur var de inte av Kalle Anka-fotnatur.
Skrev hjärt- och björnstrumpor INNAN jag hittade den här bilden. Haha!
Vi hade tillsammans ungefär en miljard strumpor, tyvärr utspridda över hela huset. Då och då hade någon av föräldrarna bemödat sig att sortera ihop dessa femhundra miljoner par och då kände man sig rik. Strumprik. -Vill du låna strumpor? frågade man när en kompis kom.
Såhär en tio år efter att den där mamman sa det där till mig så känner jag att jag tänkte rätt rätt som trettonåring. Min mor, och även far, hade lite viktigare saker för sig än att gå och titta under varje barns fötter varenda dag. De passade varenda jäkons konståknings-, fotbolls-, simnings- och hockeytid. Såg till att rätt barn hade med rätt tutilurer (blockflöjt, klarinett) och rätt påse (udda/jämn vecka för simning/gympa). Att alla hade ätit vad de skulle och att gummistövlarna användes. Nog håen kunde vi åtminstone hålla reda på våra egna strumpor! Det skulle jag sagt! Det eller "Vad min mamma hade sagt om det, hmmm.... Sköt dig själv och skit i andra kanske?" med den sedvanliga 90-talskaxiga tonen. Vi bodde ju på landet så det funkade även 2001.
Jojo. Använder fortfarande bara sportstrumpor. Efter cirka 23 år av utprovning kan jag konstatera att Newbodys har hållit bäst standard längst. Köp köp. Tips från mig till dig.
/Rudan
Kommentarer
Trackback
